Mitt liv med hundar

Detta är en dag som jag sent ska glömma...

Vaknade som vanligt vid halv åtta och efter frukost och pinkning av vovvar släppte jag upp Java i sovrummet igen. Åsa har varit ledig idag så hon skulle ha sovmorgon. Själv bestämde jag mig för att fara och träna lite lydnad på morgonen innan långpromenaden. Därför fick Java nussa i sängen med matte en stund extra.

Tog med mig Accta och for ner till snickerifabriken. Härligt att vara helt ensam tänkte jag. Vi tränade och tränade och efter en stund så gick Accta så himla fint att jag tänkte att det var dags för lite förstärkning med bollen. Medans vi lekte så höjde jag blicken och vad får jag se?? Jo, hela snickerifabriken har rast och sitter i fönstrerna och tittar på min träning. Och det var inte bara en människa om man säger så... Shit pommesfrites.... Där fick jag för att träna ensam... Ha ha ha.... Dom verkade iaf gilla det dom såg, för dom log allihopa. Kul att kunna göra en vanlig rast lite roligare för vissa... :o)

Efter avslutat träningspass där både vovve och jag var nöjda och samspelta till slut, begav jag mig hemåt för att hämta upp Java. Hon skulle ju också följa med ut i skogen på prommis... Mötte upp en galen schäfer hemmavid som absolut visste precis vad vi skulle göra... :o)

Vi for ut och parkerade bilen i Gunnismark och jag tänkte gå en prommis där på mitt favvoskoterspår. Det var 15 minus och blåste lite, så jag hade redan bestämt mig för att det inte skulle bli någon megasuperduper lång promenad. Efter att vi hade gått i ca 30 minuter så vände jag för att gå tillbaka till bilen igen. En timmes promenad tyckte jag lät vettigt...
När vi hade kommit ca halvvägs tillbaka så ser jag plötsligt att båda hundarna ställer upp sig på skoterspåret, raggandes och med långa halsar tittar in mot skogen. Jag stannade och tittade jag med och jag ser att det är något vit/grått som rör sig ca 150 meter bort. Va, tänker jag, har renarna redan kommit?? Sen ser jag att "djuret" går upp och ställer sig på en bergsknalle och tittar på oss... Vilken konstig ren, tänker jag... Den ser så stor ut.... Och så kraftig....
Vid det här laget så börjar mina vovvar uppföra sig väldigt skumt.. Raggen är kvar och dom intar en liksom hukande ställning/gångstil och håller sig väldigt nära mig.
När vi kommer lite närmare så tar jag mig en lite mer ordentlig titt.... EN VARG!!!
Hjärtat börjar slå i hundranittio och det första jag tänker är: Vad fan gör jag om den kommer hit??? Man har ju hört om vargar som gått till anfall mot hundar och oftast så är det inte hundarna som går vinnande ur den striden....
Vänder blicken från vargen för att kolla till hundarna och när jag tittar upp igen så är den borta... Mina ögon letar och letar runt kullen för att se den igen, men ingen varg syns.... Jag börjar gå lite snabbare, vill ju komma till bilen så fort som möjligt...

Efter några minuter stannar hundarna till igen och stelnar som pinnar, fortfarande med lite ragg.... Jag stannar också och då hör jag det..... En varg som först skäller och som sen övergår i ett ylande, sen hör jag två till som stämmer in. Här fryser mina ådror till is, kan jag säga..... Har alltid tyckt att det låter så läckert när man kollar på naturprogram och man hör vargar yla. Men jag kan säga som så, det är inte så värst läckert när man är ensam, mitt i skogen med två hundar och man hör en flock vargar yla 100 meter ifrån en....
Kände hur paniken började komma och jag försökte småspringa i djupsnön för att komma därifrån så fort som möjligt... Insåg ganska fort att jag inte skulle orka springa i snön, så det gav jag upp och försökte gå så fort jag kunde med två schäfrar runt benen som inte var så värst kaxiga...

Kände mig otroligt ensam så jag ringde upp Eva (Acctas mammas matte) för att ha någon att prata med och inte känna mig så ensam.... Vad gör jag om dom kommer hit? frågade jag henne. Hon svarade att jag skulle försöka dra mig bort från hundarna för det var antagligen dom som den skulle fokusera på. Ja, det är ju lätt tänkte jag och tittade ner på två skärrade schäfrar som gick tätt, tätt intill mina ben....
Dessutom skulle jag nog inte ha klarat av att lämna dom till sitt öde. Jag hade antagligen stannat och slagits för allt var livet var värt, utan minsta tanke på att vargen skulle skada mig. Mitt i allt detta så var hundarna dom enda jag tänkte på.... Är man knäpp eller???

När dom hade ylat till och från några gånger så vart det knäpp tyst.. Och det var faktiskt ännu läskigare... I mina tankar så var vargarna ute på jakt och höll som bäst på att ringa in oss. Man har ju sett hur vargar i flock jagar.... Undertiden som dom ylade så visste jag ju åtminstone vart dom befann sig, men nu när dom var tysta så hade jag ju ingen aning....
Hade Eva i telefon hela vägen tillbaka till bilen, och när jag såg den så var det ett kärt återseende.....
Tror nog aldrig att jag har varit så rädd i hela mitt liv...

När jag sen kom till jobbet och berättade vad jag hade varit med om, så sa alla: "Det är nog Bullmarksvargen du har sett. Han kanske har fått några kompisar." Tydligen så finns det en varg i Bullmark som folk ser lite nu och då... Hade jag ingen aning om faktiskt...
Alla undrade även om jag verkligen var säker på att det var en varg jag hade sett..... Mitt svar var: Antingen så var det varg eller så var det några alaskan malamuter som har rymt.... Men med tanke på hur mina hundar reagerade så tror jag knappast att det var några hundar....

Ja, läskigt var det och när jag tänker på ylandet så ryser hela jag.... *hurv*

Men nu så här i efterhand så är det ganska häftigt.. Jag menar, allt gick ju bra och vi klarade oss utan att behöva möta den öga mot öga.... Jag tror inte att det är så många som får se en livs levande varg i det vilda... Rätt fränt, egentligen, om man tänker efter....
Men jag vill inte göra det igen...... En gång räcker......

¤ Gårdagen kan vi inte få tillbaka, men morgondagen är vår att vinna eller förlora ¤