Det blev...

...mycket funderande och pratande igår. Efter att jag hade skrivit inlägget igår så kom tårarna strömmande och jag bara grät. Fattade inte varför.... Dom bara rann.... Åsa kom och satte sig och vi pratade och jag försökte förklara hur det kändes, vilket inte alltid är så lätt.... Hur som haver så kom vi väl fram till att mitt undermedvetna är mkt mer intelligentare än mitt Jag... :o) Antagligen så var det trippen till veterinären som framkallade alla dessa känslor utan att jag själv var medveten om det. Sist vi var där var det för att hämta hem Zelda i en urna och gången innan var det sista gången jag såg henne. Sen är det ganska precis ett år sedan vi fick ta bort henne också.... Tänk att man kan sakna en hund så...... Och tänk att så mkt känslor kan komma fram efter så lång tid. Men då kom Accta till min räddning. Hon hoppade upp med framtassarna i mitt knä och gosade in sig med huvudet, så där som bara hon gör. Blev genast mkt varmare i hjärtat..
När vi gick och la oss lite senare så låg vi och pratade lite till och då låg Accta mellan mina ben. Så det var en sovandes och knorrandes hund som jag lyfte in i buren när det var dags att sova. Tror inte ens att hon vaknade till riktigt.. :o)

Förresten, det har jag ju glömt att berätta. Accta var med en sväng på jobbet i onsdags och då passade jag på att väga henne. Hon väger hela 9,9 kg nu. Hi hi, en sån liten skrutt...
En annan grej som jag också har glömt att berätta... Hon har kommit på hur man går ner för trappen också. Nu måste vi sätta kompostgaller för. Hon har slunkit ner några gånger innan vi har hunnit att reagera och det ska hon ju inte göra. Ska försöka bära henne ner för trappen så länge jag orkar. Uppför får hon gå några gånger per dag, men oftast bär jag henne.

Sen har hon varit dålig i magen nu ett par dagar. Hon är inte allmänpåverkad av det, iallafall inte så det märks. Har inte gjort något åt det än för hon äter med god aptit och hon dricker bra. Men fortsätter det ska jag ta och ringa Lisa och höra vad jag bör göra.

Hon har även blivit hemskt duktig på att stanna i dörröppningen när man ska gå ut. Jag brukar alltid låta dom vänta där medans jag går ut och öppnar upp bakluckan och burdörren. Hon står som förstenad tills jag kommer tillbaka och då får hon en liten klapp som beröm. Sen får dom följa med till bilen. Tycker att det är viktigt, vill inte ha en hund som kastar sig ut bara för att dörren öppnas. Nu bor vi visserligen i ett villaområde och bilarna kör väl inte raketfort förbi huset, men 30 km/tim räcker ju för att skada en hund allvarligt.

I morse for hela flocken iväg på utflykt, jag släppte av Åsa och Java på elvägen och Accta och jag for vidare upp till sjön. Först gick vi en liten prommis och spanade in stigen. Hon var även fram till strandkanten och badade försiktigt sina tassar. Hi hi.... Hon tycker fortfarande att det är lite äckligt att bli blöt. Men idag gick hon iaf i självmant och undersökte vågorna lite. När vi kom tillbaka till bilen så lekte vi lite med en "spenkopp" som jag hade med mig. Vi kampade lite, körde lite jaktlekar och sen koncentration emellan. Hon är så duktigt.... Och hon varvar verkligen inte upp för fem öre.
När vi for hem så hämtade vi upp resten av flocken och då satt jag och Åsa och diskuterade synen på hundar och dess livlighet. Eftersom vi är så vana vid Javas och Zeldas intensitet och att dom har/hade väldigt lätt för att varva upp, så gör det att jag nästan undrar om Accta är riktigt kry ibland. Hon är så lugn och samlad.... Men samtidigt så fruktansvärt full i liv och bus. Vet inte riktigt hur jag ska förklara. Hon är pigg och glad när hon är vaken och så fort hon blir trött så går hon undan och lägger sig, antingen i biabädden under trappen, vid trappen i uterummet eller uppe i sängen. Så har ALDRIG Java gjort, någonsin..... Hon kutar fram och tillbaka och pular på med sina projekt tills man säger till henne att hon ska gå in och lägga sig. DÅ faller hon ner i en hög och snarkar högt.... Men hon går aldrig in och lägger sig självmant. På sin höjd kan hon lägga sig under äppelträdet och spana ut över sina ägor... ;o)
Ja, det är nog mkt som jag måste tänka om när det gäller den här hunden... Både när det gäller träning och lek.... Och ja, jag vet att hon är liten och säkerligen "omogen" i sitt sätt att vara än så länge, men personligheten blir mer och mer påtalande för var dag som går. Gäller bara att komma underfund med den. :o) Hon är verkligen speciell den här lilla vovven.... Inte konstigt att både Java och jag har fått gråa hårstrån (jo, det är sant) sen Accta flyttade hit...  ;o)

Jobbet förflöt som vanligt, mkt att göra och swisch, så var det dags att åka hem. Väl hemma så var det grillat och klart, så det var bara att sätta sig till bords. Dom hade varit så duktiga här hemma under dagen. Jordgubbslandet är tillfixat och uterummet är klart... Nu är det bara resten kvar... :o)

Nu på kvällen har vi bara myst i tv-soffan...... Chips och ostbollar kom fram och så gjorde även vinet.... Mkt trevligt...

Den här helgen är jag långledig, lör-sön-mån...... Härligt!!!! På söndag ska vi nog fara och spåra innan Åsa ska på jobbet. Har inte bestämt ännu om Accta ska få sig ett litet spår, vi får se.... Men Java ska få spåra iaf.... Fick ett erbjudande om att fara ner till Övik och träna sök på söndag, men tyvärr så kunde inte Åsa byta bort den dagen. Synd!! Det hade varit såååååååååå kul....... MEN, snart är det dags för Myckelgensjö....... *längtar* Ska ringa till Linda och anmäla våran närvaro om det i helgen.

Nu ska jag ta ut min lilla donna för sista pinken och sen ska vi dyka i säng.

Ha en skön helg, allesamman!!!!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback