Jaha...

...då var man inne i arbetslunken igen.... Och i ärlighetens namn så känns det faktiskt inte så farligt. Faktiskt riktigt roligt att vara tillbaka på jobbet. Det är mkt att göra som vanligt, så dagarna går väldigt fort.

I morse for vi ut och spårade innan jobbet. Både Java och Accta fick sig var sitt, för Accta gick det hyfsat men för Java gick det inte lika bra. Hon blev avplockad från spåret pga att hon var slarvig. Vi ska spåra igen i morgon och det ska bli intressant att se om hon är lite mer rädd om sitt spår då.

Accta fick sig ett ganska svårt spår. Det var 3 st 90-graders vinklar, ca 150 m med en pinne och två slut. Terrängen var ganska så besvärlig, allt ifrån högt snår, myrmark och torr bergshäll. Med tanke på svårighetsgraden och hennes ringa ålder så kan jag absolut inte klaga på hennes arbete idag. Hon jobbade på riktigt bra fram till sin första pinne, efter det var hon riktigt trött och det var lite svårt att få henne att förstå att spåret fortsatte. När hon väl fattat det så slarvade hon ganska mkt men till slut vart hon lite mer noggrann och då fick hon även jackpot när hon gick på slutet. Duktig Apa!!

Undertiden spåren låg till sig så gick vi en liten promenad och det vart riktigt varmt.... Så där fruktansvärt kvavt, trodde faktiskt att det skulle komma åska lite senare, men icke då.

Det märktes att morgonens ativiteter var jobbiga för henne, för när vi kom hem så gick hon och la sig i sängen för att sova. Men hon är ju lite sällskapssjuk lilla gumman, så när hon märkte att vi skulle vara i köket så var det mysigare att ligga där på golvet istället.

Efter att jag for på jobbet så har hon "hjälpt till" att plocka vinbär med matte Åsa, vilket hon tydligen ganska fort tröttnade på. Hon ville bara gå in och sova.... Men Åsa hade en plan... Här ska inte sovas så mkt, för det skulle hon få göra senare när hon skulle vara ensam hemma för första gången "på riktigt". Åsa började 17 och jag skulle komma hem vid 18:30 och dessa timmar skulle hon spendera i buren hemma. När jag kom hem så gnällde hon lite när hon hörde mig i köket men jag väntade tills hon var tyst innan hon fick komma ut. Hon klarade sin första "ensam hemma-dag" med bravur. Ska väl erkänna att jag var liiiiite nervös inför detta. Förut när hon har varit ensam hemma i buren så har ju vi varit i närheten, så som ute i trädgården eller på framsidan. Man har varit nära och har kunnat "ha koll" på henne. Men någon gång måste man ju börja att tänja på gränserna och denna dagen var så bra som någon.
Känns hur som helst skönt att det gick bra.

Nu är det dags för sängen. Imorgon bitti ska vi ut och spåra igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback