Besök från dom gröna ängarna.....
Igår kväll tror jag att vi hade besök av Zelda.
Kvällen flöt på som vanligt, vi låg och kollade på tv och bara slappade. Jag låg här nere i vardagsrummet och frugan och Java var uppe i tv-rummet. Efter ett tag kom Java ner för trappen och var på väg in till mig i vardagsrummet, men i dörröppningen tvärstannade hon, hukade sig ner och sniffade ut i luften. Hon blev alldeles stel i kroppen och fick en väldigt låg kroppshållning. Efter att hon stått så en stund så backade hon långsamt ut i hallen, vände försiktigt och gick upp på övervåningen.
Jag tänkte inte så mkt mer på det utan fortsatte att titta på tv.
När jag sedan skulle gå upp och lägga mig så mötte jag Java överst i trappen på övervåningen. Hon stelnade till och sniffade i luften och sedan gick hon ner. Jag försökte kalla upp henne men hon ville inte. Efter lite övertalning kom hon till slut och vi skulle gå in i sovrummet, men där vägrade hon. Det var precis som om hon kände att det var någon där och det var lögn i helvete att få in henne i rummet. Det slutade med att hon gick och la sig i tv-rummet.
Hon har reagerat så här en gång tidigare efter att vi har tagit bort Zelda och den gången så kände även jag att det var en lugn och behaglig stämning. Ungefär som om jag åter igen hade Zelda alldeles i närheten av mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan men fridfullt är det närmsta i ordväg jag kan komma.
Men den här gången kände jag ingenting, men utifrån Javas beetende igår så är jag ganska övertygad om att Zelda var här för att kolla läget. Och om hon var här så är jag inte förvånad över att hon skulle vara i det rummet som jag var i. För sån var hon, en riktig mattegris. Där jag var, fanns även Zelda.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att få titta in i Zeldas vackra bruna ögon en gång till, att få krama om henne och få blöta pussar över hela ansiktet. Flop-flop pussar som vi kallade det, för det var så det lät. Jag hoppas verkligen att hon väntar på mig vid regnbågsbron och det tror jag nog att hon gör.
Kvällen flöt på som vanligt, vi låg och kollade på tv och bara slappade. Jag låg här nere i vardagsrummet och frugan och Java var uppe i tv-rummet. Efter ett tag kom Java ner för trappen och var på väg in till mig i vardagsrummet, men i dörröppningen tvärstannade hon, hukade sig ner och sniffade ut i luften. Hon blev alldeles stel i kroppen och fick en väldigt låg kroppshållning. Efter att hon stått så en stund så backade hon långsamt ut i hallen, vände försiktigt och gick upp på övervåningen.
Jag tänkte inte så mkt mer på det utan fortsatte att titta på tv.
När jag sedan skulle gå upp och lägga mig så mötte jag Java överst i trappen på övervåningen. Hon stelnade till och sniffade i luften och sedan gick hon ner. Jag försökte kalla upp henne men hon ville inte. Efter lite övertalning kom hon till slut och vi skulle gå in i sovrummet, men där vägrade hon. Det var precis som om hon kände att det var någon där och det var lögn i helvete att få in henne i rummet. Det slutade med att hon gick och la sig i tv-rummet.
Hon har reagerat så här en gång tidigare efter att vi har tagit bort Zelda och den gången så kände även jag att det var en lugn och behaglig stämning. Ungefär som om jag åter igen hade Zelda alldeles i närheten av mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan men fridfullt är det närmsta i ordväg jag kan komma.
Men den här gången kände jag ingenting, men utifrån Javas beetende igår så är jag ganska övertygad om att Zelda var här för att kolla läget. Och om hon var här så är jag inte förvånad över att hon skulle vara i det rummet som jag var i. För sån var hon, en riktig mattegris. Där jag var, fanns även Zelda.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att få titta in i Zeldas vackra bruna ögon en gång till, att få krama om henne och få blöta pussar över hela ansiktet. Flop-flop pussar som vi kallade det, för det var så det lät. Jag hoppas verkligen att hon väntar på mig vid regnbågsbron och det tror jag nog att hon gör.
Kommentarer
Trackback