Mitt liv med hundar

Under åren har jag hunnit med några hundar... Inte så många kanske, men dom jag har haft har jag lärt mig mkt på....

Det började när jag var liten. Min pappa och hans sambo hade en liten cavalier king charles spaniel vid namn Charlie. En dundersöt liten vovve som blev min bästa kompis. När jag var hos min pappa så hängde han med mig vart jag än gick, till kompisar, till "centrum" och till stallet. Vi var mkt ute i skogen han och jag, lekte kurragömma och jag byggde hinder till honom i skogen som han glatt hoppade över. Han hade nog blivit en alldeles strålande agilityhund. :o) Men på den tiden så visste jag inte ens att det fanns något som hette agility. Lyckligt ovetande om alla sorger och bekymmer så levde vi våra dagar där tillsammans, tills han plötsligt blev jättedålig. Och en dag när jag skulle åka till pappa så fanns han inte där mer. Jag kan inte beskriva med ord vad jag kände när jag fick höra att dom hade fått låta honom somna in. Jag hann inte ens säga hej då. Jag var jättearg på min pappa och hans sambo för det, men nu när jag har blivit äldre så förstår jag bättre. Tydligen hade han fått hjärtfel och det hela gick över bara en dag. Dom ville inte berätta över telefon, så det var därför jag fick veta när jag kom dit några dagar senare. Hur som helst, så var det Charlie som gjorde mig "hundbiten". Jag tjatade och tjatade om att jag ville ha en "ny" hund, men fick till svar: "När du blir äldre och flyttar hemifrån så får du ha hur många hundar du vill"

Sen dröjde det ganska länge till nästa hund. Jag bodde då tillsammans med min före detta sambo och vi blev erbjudna en omplaceringshund. Det var en Grand Danois tik som var 5 år. Poppie hette hon. Hon hade blivit misshandlad av sin förra ägare och behövde komma till ett lugnt och tryggt hem. Vi tackade ja, och det var en mkt trasig själ som kom till oss. Till en början ryggade hon t o m undan om man gick rakt emot henne och när man kom fram så sänkte hon huvudet och blundade och väntade på ett slag. Men med mkt kärlek så började hon lita på människor igen och hon var en riktigt liten ängel. Gjorde inte en fluga förnär och var snäll mot allt och alla (utom katter, som hon hatade). Tyvärr fick vi inte behålla henne så länge, hon fick cancer och somnade in när hon var 8 år.

Strax därefter blev vi erbjudna ytterligare en omplaceringshund. En schäfer vid namn Tjorven. Det var min dåvarande sambos frisörs hund och hon var 2 år gammal då. Pappan i familjen hade blivit allergisk och det var med sorg i deras hjärtan som dom var tvugna att omplacera henne. Hon fick komma till oss och vi stortrivdes tillsammans. Efter några år flyttade jag från min sambo och från stan och Tjorven fick följa med mig. Hon var en sån där drömhund som man kunde ha med sig över allt. Pigg, vaken, lekfull och ändå hade hon en fruktansvärt bra förmåga att kunna koppla av överallt. Tyvärr gjorde sig ett diskbråck påmind och hon blev sämre och sämre det sista året trots behandlingar. Sen kom Zelda in i vårt liv och Zelda och Tjorven fick några veckor tillsammans innan Tjorven fick somna in. Tjorven blev 9 år. Jag kommer att minnas henne för alltid.

Zeldas historia vet ni ju redan och förlusten av henne har gjort ont på ett annat sätt. Djupare på något vis. Har en liten teori om att det beror på att hon är den första hunden som jag har tränat och tävlat med. Man får en helt annan relation till en sån hund som man spenderar så mkt tid tillsammans med. Förutom promenader så läggar man ju ner så många timmar i veckan på träning så att man bygger upp en mkt nära relation. Sommaren har varit fruktansvärt jobbig och det är fortfarande mkt jobbigt ibland. Först tänkte jag att: "Nu blir det ingen mer hund"... Men jag har kommit på att jag inte kan leva utan hund. Som tur är har vi ju Java i familjen, men jag vill ha en "egen" att träna och tävla med. Så nu går jag i väntans tider. Det ska göras en parning i samma kennel som Java kommer ifrån, och om det blir en liten tik där så kommer nog hon att flytta hit. Parningen beräknas göras i januari någon gång och om allt går bra kommer valparna att vara klara att flytta från mamman i maj-2007. Förhoppningsvis kommer det att komma en liten ulltott hit då. Men det är ju lång väg att vandra.

Så fram tills dess så kommer den här bloggen mest att handla om Java och hennes bravader.

Zelda finns inte bland oss längre. Hon fick somna in i juni-2006. Hon blev endast 5 år.

Hon var den första hunden som jag har tränat och tävlat med och det var i sökskogen det hände. Ett korsband gick av och det blev operation. Efter en lång tids rehab så verkade allt ordna sig, men tyvärr gick linan, som veterinären hade ersatt korsbandet med, av och en ny operation blev ett faktum. Denna gången bar det av till Strömsholm och en större operation. Allt såg bra ut, men några dagar efter att stygnen hade tagits så vart hon halt igen. Ett besök hos veterinären visade att titanplattan som dom satt in hade spruckit och beslutet togs att hon skulle få somna in. För egen del hade jag kunnat göra hur många operationer som helst, bara för att få ha henne kvar.... Men med hundägandet kommer även ansvaret att inte låta hunden lida i onödan och jag ville inte att hon skulle få genomlida ytterligare en operation och en jobbig rehabtid.

Sov så gott min älskade ängel.... Du fattas mig...

~På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron. När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon här dör, så kommer det till Regnbågsbron.

Då ett djur, som stått någon av oss särskilt nära i livet, till sist dör, börjar det sin vandring, till Regnbågens bro.

Där bortom, väntar grönskande ängar och böljande kullar på våra älskade vänner, där de kan springa och leka tillsammans. Där finns gott om mat, vatten och solsken som håller våra vänner varma och nöjda.

Alla djur som varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör, de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen, precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak, de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.

Alla springer och leker tillsammans, men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran. Dess klara ögon är intensiva, kroppen börjar skälva.

Hon springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, hennes ben bär henne fortare och fortare. Hon har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet, och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge varit frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans, för att aldrig mer skiljas åt......~

Raskabo Java

2003-01-08

e. Korad väktarhund Kurants Goliat

u. Korad Tjh. bev Hkl spår Raskabo Milla

Hd. B Ad. ua

MT 184 p

Lägre klass spår

Tränas och tävlas av min fru i spår och sök. Dom har i dagsläget endast tävlat en gång. Då var det i appellklass spår som dom har blivit uppflyttade ur. GRATTIS!!

Java är en mkt temperamentsfull tik med en härlig attityd till livet. Hon är mycket socialt trevlig och orädd och säger aldrig nej till aktiviteter. En underbar hund att ha och att träna med.

Tack kennelmamma Lisa för att vi fått köpa denna underbara hund av dig!!

Passat Vixi "Zelda"

2001-03-31

*2006-06-19*

e. Korad Izalects Bozz

u. Korad Passat Geira

Hd. C Ad. ua

MT 158 p

Zelda tränades och tävlades av mig. Vi tränade spår och sök, men tävlade bara i spår. Vi var på gång att tävla sök, men tyvärr så satte hennes korsband stopp för det.

Zelda var i Högre klass spår.

Zelda var en underbar hund med mycket personlighet. Glad, arbetsvillig och busig.