Grattis, här får du en blödning...
Finns det nått som har gått rätt idag?? Tror att det är min "fredag den 13:e"....
Dagen började med grattispussar och ostbågsutdelning... Java fyller 5 år idag!!! Hipp, hipp, hurra!!! Fatta att tiden går fort.... Känns som man har haft henne en hel livstid, men samtidigt så känns det som igår när vi hämtade hem en liten, liten Java som var ungefär lika stor som Zeldas svans.. :o)
Sen var det in i bilen och styra kosan mot veterinären. Vi hade återbesök där idag... Det var dåligt väder, snöade lite och jag tror bestämt att plogbilarna har gått i strejk, för det var inte direkt välplogat... Ungefär halvvägs till Vännas så hamnade jag bakom en lastbil som typ kröp fram, bestämde mig för att köra om den när det vart tvåfiligt... Gjorde det och det gick bra ända tills jag kom ungefär i mitten av lastbilen... Helt plötsligt där får jag sladd på bilen....... Lastbil på ena sidan, mitträcke på andra sidan... Hinner bara tänka, "slår jag i mitträcker far jag under lastbilen".... På något sätt så lyckas jag efter en liten stund häva sladdandet och vi kom om lastbilen... Trots att jag hade släppt gasen så körde jag om honom ändå, då kan ni tänka er hur sakta han körde.. Och då körde jag knappt i 70... Hjärtat slog i hundranitto en bra bit efter det och jag tänkte på hur det kunde ha slutat.... Inte bja, inte bja.... Men det var väl någon där uppe som inte tyckte att min tid var kommen...
Hos veterinären konstaterades det att dom båda fortfarande var röd i ögonen och det bestämdes att vi skulle sluta med kortisonögondropparna eftersom dom ändå inte tycks hjälpa.
Acctas röda partier i huden har blivit lite bättre men hon är fortfarande röd i slemhinnorna. Vetten är fortfarande inne på att det kan vara hormonellt. Accta är just nu mitt inne i en jobbig skendräktighet, och vi diskuterade som så, vi slutar med alla yttre påverkan av salvor och så, och så väntar vi en månad tills skendräktigheten med sannolikhet är över och hormonerna bör lugna sig. Har det inte gett med sig då får vi starta upp en klådutredning.
För säkerhetsskull ska både Java och Accta även få Stronghold så att vi kan utesluta skabb. Vi tog inget prov eftersom det ibland inte visar något. Accta fick sin första dos hos vetten idag, Java ska få sin imorgon bitti. Om två veckor ska dom få var sin dos till. Hämtade ut receptet efter jobbet... 304 kr....
Tanken var nu att dom skulle få sig en liten promenad, sen skulle jag lämna av dom hemma och fara på jobbet... Så vart det också, men promenaden vart inte riktigt som jag hade planerat... Java hoppade över en liten bäck och for in och snusade runt i skogen.... Jag tyckte att hon skulle hålla sig hos mig och kallade in henne.. Ni som känner henne vet att hon har bara en växel när hon springer och det är FORT!!! Hon kan lätt hålla jämna steg med en bordercollie, iaf en kort bit.. (Anledningen till att jag vet det är för att hon hade en kompis som hette Eddie förr som var just en border)
Hur som, hon tvärvänder inne i skogen och sätter in högsta växeln mot mig... När hon kommer fram till bäcken så bestämde hon sig för att inte hoppa över den, utan den här gången skulle hon springa över den istället.... Hon far ner där i hundranittio och KABANG, så tar det tvärstopp..... Isen gav med sig (vi har haft plusgrader idag) och hon far ner med sitt högra bakben och skriker i högan sky... Sen sitter hon fast där, kommer varken fram eller tillbaka.... Mitt hjärta far upp i halsgropen och jag pulsar ner till henne för att hjälpa henne upp därifrån... Efter mkt möda och stort besvär får jag upp henne ur bäcken, upp över snövallen och ut på vägen.... Då blir hon stående på tre ben och ser allmänt olycklig ut... Min första tanke är, Shit, hon har brytit benet igen..... Börjar klämma och känna och kika, men hon reagerar inte nämvärt...
Sen kommer nästa tanke, hur fasen ska jag få henne till bilen... Den är parkerad ca 30 minuter bort.... Säger till henne: "Lilla hjärtat, då måste gå en bit så jag får se hur det ser ut"... Hon hoppar på tre ben i några meter sen börjar hon sakta att sätta ner tassen lite... Men hon haltar så som hundar brukar halta när dom har ett korsband som gått av. Den haltningen är väldigt speciell, lätt att känna igen, och eftersom det var det som hände med Zelda så har jag den inpräntad i hjärnan...
Mitt hjärta snurper ihop sig och jag är nära att börja grina där jag står...
Börjar fundera på hur jag ska orka bära henne till bilen... Borde kanske gå om jag tar upp henne på ryggen... Omvärderar det ganska fort, skulle inte orka hela vägen.... Tänker att jackan är nog det bästa alternativet... Om jag tar av mig jackan och lägger henne där så kan jag dra henne på den. Lite kallt skulle det nog bli, men jag lär få upp värmen av att dra henne...
Men så börjar hon gå och stödjer mer och mer på benet.... Haltar lite, men jag beslutar mig för att det är nog bäst att hon får gå lite försiktigt iaf, för om det "bara" är en sträckning så är det ju inte bra att hon ska ligga helt still på en jacka där det är kallt, då lär hon stelna till ordentligt...
Så vi börjar sakteligen vandra mot bilen.... Hon går bättre och bättre, men jag ser att det är nått som inte stämmer. Hon verkar vara så ostabil, liksom vinglig i bakkärran..
Tänker att det kanske är ryggen som fått sig knäck... Känner och klämmer och trycker, både på muskler i ryggen och på själva ryggraden.. Får en liten reaktion längst bak på ryggen, men annars visar hon inget....
Nu vet jag ju att hon är en sån hund som inte visar särskilt mkt smärta... När hon bröt benet när hon var liten, så pep hon till och sen inte ett ljud..... Hon har nog ganska hög smärttröskel....
Ringer till Lena som är vår hundfysioterapeut och berättar hur det ligger till.. Hon tycker att jag ska komma över med henne ikväll efter jobbet, så vi bestämmer det, samtidigt som jag börjar närma mig bilen...
Väl hemma så känner jag igenom henne igen och konstaterar att jag inget mer kan göra just nu. Dom får vara hemma tills Åsa kommer hem, och så far jag på jobbet...
Det var jobbigt att jobba, hade tankarna på annat håll och jag tyckte att klockan gick SÅÅÅÅ sakta... Men äntligen slutade vi och efter ett snabbt besök på apoteket så for jag hem och hämtade upp hela flocken och for sen vidare till Lena...
Väl där så tittade Lena först på henne ute och konstaterade att hon haltade bak... Vi gick in och hon började känna igenom henne... Ryggen kändes bra, hon ömmade lite längst ner, men det fick sin förklaring.... När hon kände på insidan av låret på höger bak så hade Java en STOR blödning där.... Java som aldrig visar smärta skrek i högan sky när hon tryckte, och t o m Åsa och jag kunde känna blödningen när Lena visat var den satt... Den kändes som en tjock blodådra (eller som en korv) som var ca 2 deci lång och gick igenom hela muskeln.... Stackars Liten....
Lena började köra med lasern och eftersom Java är så musklad så fick hon köra den på högsta nivån, annars skulle den aldrig kunna ta tillräckligt djupt.... Det var lite svårt att få Java att ligga still, klart det gör ont... Men när hon hade hållt på en stund såg man att den värsta smärtan släppte och Javas små ögonlock föll igen där hon låg med huvudet i Åsas knä....
Så nu är det strikt koppelpromenad och vila.... Imorgon kväll ska vi tillbaka och köra mer med lasern, sen skulle jag tro att det blir några omgångar till, men med några dagar emellan.....
Lena sa även att vi ska vara glada för att det var en blödning och inte sträckning... Det hade nått med muskelfibrerna att göra....
Var inte tillbaka i stan förns vid 21, och då stannade vi och käkade på Mc Donalds... Hade ju inte fått nått i magen sen lunch, så vi var rätt hungriga om man säger så...
Väl hemma här så går Java ganska bra just nu, men man märker att hon har ont.... Hon tål inte att Accta är i närheten av henne och morrar så fort hon kommer för nära... Måste passa det där, för Accta har ju inget vett i kroppen och går hon på Java som hon brukar så finns det risk för att det smäller, och det ordentligt... Men det ska vi se till att det inte gör...
Imorgon får dom följa med på jobbet hela dagen, så att jag kan hålla lite koll på henne... Sen, som sagt, åker vi till Lena direkt när jag har slutat...
Så i födelsdagspresent fick Java, ja just det, en blödning.... Schysst.... Vi får nog fira henne lite längre fram.... Tror inte att hon är på något vidare partyhumör just nu....
Men vi säger naturligtvis GRATTIS till Java och alla hennes syskon..... Jira, Jolin, Jaxon, Jork, Jamir, Jante och Jixx... Till Jagger i hundhimlen skickar vi många blöta nospussar....
¤ Blott de tama fåglarna har en längtar. De vilda flyger ¤
Dagen började med grattispussar och ostbågsutdelning... Java fyller 5 år idag!!! Hipp, hipp, hurra!!! Fatta att tiden går fort.... Känns som man har haft henne en hel livstid, men samtidigt så känns det som igår när vi hämtade hem en liten, liten Java som var ungefär lika stor som Zeldas svans.. :o)
Sen var det in i bilen och styra kosan mot veterinären. Vi hade återbesök där idag... Det var dåligt väder, snöade lite och jag tror bestämt att plogbilarna har gått i strejk, för det var inte direkt välplogat... Ungefär halvvägs till Vännas så hamnade jag bakom en lastbil som typ kröp fram, bestämde mig för att köra om den när det vart tvåfiligt... Gjorde det och det gick bra ända tills jag kom ungefär i mitten av lastbilen... Helt plötsligt där får jag sladd på bilen....... Lastbil på ena sidan, mitträcke på andra sidan... Hinner bara tänka, "slår jag i mitträcker far jag under lastbilen".... På något sätt så lyckas jag efter en liten stund häva sladdandet och vi kom om lastbilen... Trots att jag hade släppt gasen så körde jag om honom ändå, då kan ni tänka er hur sakta han körde.. Och då körde jag knappt i 70... Hjärtat slog i hundranitto en bra bit efter det och jag tänkte på hur det kunde ha slutat.... Inte bja, inte bja.... Men det var väl någon där uppe som inte tyckte att min tid var kommen...
Hos veterinären konstaterades det att dom båda fortfarande var röd i ögonen och det bestämdes att vi skulle sluta med kortisonögondropparna eftersom dom ändå inte tycks hjälpa.
Acctas röda partier i huden har blivit lite bättre men hon är fortfarande röd i slemhinnorna. Vetten är fortfarande inne på att det kan vara hormonellt. Accta är just nu mitt inne i en jobbig skendräktighet, och vi diskuterade som så, vi slutar med alla yttre påverkan av salvor och så, och så väntar vi en månad tills skendräktigheten med sannolikhet är över och hormonerna bör lugna sig. Har det inte gett med sig då får vi starta upp en klådutredning.
För säkerhetsskull ska både Java och Accta även få Stronghold så att vi kan utesluta skabb. Vi tog inget prov eftersom det ibland inte visar något. Accta fick sin första dos hos vetten idag, Java ska få sin imorgon bitti. Om två veckor ska dom få var sin dos till. Hämtade ut receptet efter jobbet... 304 kr....
Tanken var nu att dom skulle få sig en liten promenad, sen skulle jag lämna av dom hemma och fara på jobbet... Så vart det också, men promenaden vart inte riktigt som jag hade planerat... Java hoppade över en liten bäck och for in och snusade runt i skogen.... Jag tyckte att hon skulle hålla sig hos mig och kallade in henne.. Ni som känner henne vet att hon har bara en växel när hon springer och det är FORT!!! Hon kan lätt hålla jämna steg med en bordercollie, iaf en kort bit.. (Anledningen till att jag vet det är för att hon hade en kompis som hette Eddie förr som var just en border)
Hur som, hon tvärvänder inne i skogen och sätter in högsta växeln mot mig... När hon kommer fram till bäcken så bestämde hon sig för att inte hoppa över den, utan den här gången skulle hon springa över den istället.... Hon far ner där i hundranittio och KABANG, så tar det tvärstopp..... Isen gav med sig (vi har haft plusgrader idag) och hon far ner med sitt högra bakben och skriker i högan sky... Sen sitter hon fast där, kommer varken fram eller tillbaka.... Mitt hjärta far upp i halsgropen och jag pulsar ner till henne för att hjälpa henne upp därifrån... Efter mkt möda och stort besvär får jag upp henne ur bäcken, upp över snövallen och ut på vägen.... Då blir hon stående på tre ben och ser allmänt olycklig ut... Min första tanke är, Shit, hon har brytit benet igen..... Börjar klämma och känna och kika, men hon reagerar inte nämvärt...
Sen kommer nästa tanke, hur fasen ska jag få henne till bilen... Den är parkerad ca 30 minuter bort.... Säger till henne: "Lilla hjärtat, då måste gå en bit så jag får se hur det ser ut"... Hon hoppar på tre ben i några meter sen börjar hon sakta att sätta ner tassen lite... Men hon haltar så som hundar brukar halta när dom har ett korsband som gått av. Den haltningen är väldigt speciell, lätt att känna igen, och eftersom det var det som hände med Zelda så har jag den inpräntad i hjärnan...
Mitt hjärta snurper ihop sig och jag är nära att börja grina där jag står...
Börjar fundera på hur jag ska orka bära henne till bilen... Borde kanske gå om jag tar upp henne på ryggen... Omvärderar det ganska fort, skulle inte orka hela vägen.... Tänker att jackan är nog det bästa alternativet... Om jag tar av mig jackan och lägger henne där så kan jag dra henne på den. Lite kallt skulle det nog bli, men jag lär få upp värmen av att dra henne...
Men så börjar hon gå och stödjer mer och mer på benet.... Haltar lite, men jag beslutar mig för att det är nog bäst att hon får gå lite försiktigt iaf, för om det "bara" är en sträckning så är det ju inte bra att hon ska ligga helt still på en jacka där det är kallt, då lär hon stelna till ordentligt...
Så vi börjar sakteligen vandra mot bilen.... Hon går bättre och bättre, men jag ser att det är nått som inte stämmer. Hon verkar vara så ostabil, liksom vinglig i bakkärran..
Tänker att det kanske är ryggen som fått sig knäck... Känner och klämmer och trycker, både på muskler i ryggen och på själva ryggraden.. Får en liten reaktion längst bak på ryggen, men annars visar hon inget....
Nu vet jag ju att hon är en sån hund som inte visar särskilt mkt smärta... När hon bröt benet när hon var liten, så pep hon till och sen inte ett ljud..... Hon har nog ganska hög smärttröskel....
Ringer till Lena som är vår hundfysioterapeut och berättar hur det ligger till.. Hon tycker att jag ska komma över med henne ikväll efter jobbet, så vi bestämmer det, samtidigt som jag börjar närma mig bilen...
Väl hemma så känner jag igenom henne igen och konstaterar att jag inget mer kan göra just nu. Dom får vara hemma tills Åsa kommer hem, och så far jag på jobbet...
Det var jobbigt att jobba, hade tankarna på annat håll och jag tyckte att klockan gick SÅÅÅÅ sakta... Men äntligen slutade vi och efter ett snabbt besök på apoteket så for jag hem och hämtade upp hela flocken och for sen vidare till Lena...
Väl där så tittade Lena först på henne ute och konstaterade att hon haltade bak... Vi gick in och hon började känna igenom henne... Ryggen kändes bra, hon ömmade lite längst ner, men det fick sin förklaring.... När hon kände på insidan av låret på höger bak så hade Java en STOR blödning där.... Java som aldrig visar smärta skrek i högan sky när hon tryckte, och t o m Åsa och jag kunde känna blödningen när Lena visat var den satt... Den kändes som en tjock blodådra (eller som en korv) som var ca 2 deci lång och gick igenom hela muskeln.... Stackars Liten....
Lena började köra med lasern och eftersom Java är så musklad så fick hon köra den på högsta nivån, annars skulle den aldrig kunna ta tillräckligt djupt.... Det var lite svårt att få Java att ligga still, klart det gör ont... Men när hon hade hållt på en stund såg man att den värsta smärtan släppte och Javas små ögonlock föll igen där hon låg med huvudet i Åsas knä....
Så nu är det strikt koppelpromenad och vila.... Imorgon kväll ska vi tillbaka och köra mer med lasern, sen skulle jag tro att det blir några omgångar till, men med några dagar emellan.....
Lena sa även att vi ska vara glada för att det var en blödning och inte sträckning... Det hade nått med muskelfibrerna att göra....
Var inte tillbaka i stan förns vid 21, och då stannade vi och käkade på Mc Donalds... Hade ju inte fått nått i magen sen lunch, så vi var rätt hungriga om man säger så...
Väl hemma här så går Java ganska bra just nu, men man märker att hon har ont.... Hon tål inte att Accta är i närheten av henne och morrar så fort hon kommer för nära... Måste passa det där, för Accta har ju inget vett i kroppen och går hon på Java som hon brukar så finns det risk för att det smäller, och det ordentligt... Men det ska vi se till att det inte gör...
Imorgon får dom följa med på jobbet hela dagen, så att jag kan hålla lite koll på henne... Sen, som sagt, åker vi till Lena direkt när jag har slutat...
Så i födelsdagspresent fick Java, ja just det, en blödning.... Schysst.... Vi får nog fira henne lite längre fram.... Tror inte att hon är på något vidare partyhumör just nu....
Men vi säger naturligtvis GRATTIS till Java och alla hennes syskon..... Jira, Jolin, Jaxon, Jork, Jamir, Jante och Jixx... Till Jagger i hundhimlen skickar vi många blöta nospussar....
¤ Blott de tama fåglarna har en längtar. De vilda flyger ¤
Kommentarer
Trackback