Mitt liv med hundar

Tog oss en rejäl sovmorgon i morse. Sov ända till klockan 10 och drog mig till halv 11. Skööööönt!!! Sen packade vi oss in i bilen och for ut till Bussjö. Hade stämt träff med Ann-Sofie och Qurre där för årets första spår, iaf för oss. Ann-Sofie har redan premiärspårat.. :o)

Vi tog oss ut i skogen på en liten, skitig och helt livsfarlig väg... Jag förstår varför Ann-Sofies sambo har sagt att hon ska ha en bandvagn istället för bil!!! Ha ha ha ha ha...... Men vi tog oss fram iaf och bilarna är fortfarande hela... Tror jag iaf... ;o)
Först gick vi  ut spåren. Åsa gick Javas spår och jag gick ut Qurres. Sen vart det uppletande för Java. Det som tränades mest på var själva framföringen till rutan. Och med tanke på att det nästan inte har gått att ha henne lös där förut så skötte hon sig kanonbra idag. Visst, det var pip och så, men hon höll sig hos Åsa nästan hela tiden. Och för det så fick hon bita i flärpen. Det köpte hon. Själva uppletandet var väl inte så mycket att orda om. Hon släppte en grej och bytte till en annan en gång och hon höll sig inte riktigt inne i den korridor som var tänkt att hon skulle vara i, men å andra sidan så var det väl inte riktigt det som skulle tränas heller. Fokus låg på framföringen. Och den tycker jag att vi ska vara relativt nöjda med idag, med tanke på hur det har sett ut förut. Avlämnandet är inte heller färdigt. Men Åsa vill inte lägga in apportkrav eftersom det momentet inte är färdigt i lydnaden än. Det kommer, det kommer.... :o)
Sen började vi förbereda oss för att gå med Ann-Sofie och Qurre på deras spår, och det var då som telefonsamtalet kom........ Åsas telefon ringde och det var en smått hysterisk Per som hade råkat få in sin hand i sågklingan på gården. Han hade inte vågat titta på handen men han hade redan blodat ner en hel handduk. Åsa kastade sig i bilen och for och hämtade honom och körde honom till akuten. Själv vart jag kvar med Ann-Sofie i skogen. Kände inte att jag skulle gjort någon nytta hos Per ändå. Dom fick vara hysteriska tillsammans... :o) Kan tillägga att det gick bra med Pers hand. Han hade sågat sig på "rätt" ställe... Alla fingrar kvar och inga senor var av. Så nu går han i bandage och äter penicillin så att det inte ska bli någon infektion.

Nåja, tillbaka till spåret. Jag hade kameran med ut i skogen, hade tänkt att jag skulle få till några fina bilder. Kände mig som värsta naturfotografen där jag sprang fram och tillbaka för att kunna fota i alla möjliga vinklar samtidigt som jag skulle plocka ner dom snitslar som jag satt upp i spåret. Blev en ganska svettig historia... :o)
Qurre spårade riktigt bra. Han var på väg att ta bakspår på upptaget men en envis Ann-Sofie stod kvar tills han kom på att han kanske skulle kolla åt andra hållet också, och iväg bar det. Vart fascinerad av att se vilken cool kille han är. Lugn och metodisk i spåret och väldigt koncentrerad... Inte vart han störd av att jag sprang omkring som värsta paparazzin i skogen.... Imponerande av en hund som bara är 13 månader. Qurre är ju även ett "Yngvebarn", alltså han har samma pappa som min blivande lilla Apa....
Första pinnen gick han över, det blåste ganska mycket just där och jag tror att han vart "lat" och gick på vittringen från spåret istället, vilket gjorde att han genade lite och missade spåret just där den pinnen låg. Men resten plockade han upp. Duktig vovve....


Qurre har precis hittat rätt håll i upptagsrutan


Här har han fått fäste och är på väg ut ur upptagsrutan


Mitt i spårkärnan


"Nu har jag hittat pinnen, ge hit godisen"

Efter ett tag kom Åsa tillbaka från akuten och skulle gå spåret med Java..... Hmmm.... Här märktes det att det var ett bra tag sedan vi spårade... Förra året kanske det blev sammanlagt 5 spår + appellspåret på tävlingen. Den säsongen ägnades åt sök för hela slanten.
Det var yvigt och slarvigt och jag tror inte att hon riktigt fäste på spåret. Efter att dom hade kommit en bit med mycket velande så tog Åsa av henne från spåret. Kändes inte som om det var någon idé att forsätta. Vi la ett nytt, ganska kort spår med bara två pinnar i som hon fick gå istället. Ville ju att hon skulle få lyckas med sitt premiärspår. Det gick mycket bättre. Kanske var det all överskottsenergi och förväntan som gjorde att det första spåret vart kajko, det är det ingen som vet. Vad vi däremot vet är att det kommer att bli betydligt mer spår i år mot för förra året. Tanken är ju att Åsa ska köra lägre spår med Java i år. Och ska det lyckas måste det blir lite mer spårrutin för damen i fråga. För spåra kan hon. Det har hon bevisat så många gånger.


"Här är det, matte"


"Man måste rensa näsan ibland"


"Värst vad det var trassligt här då"


"Oooops, där var det en vinkel"

Även fast inte spåret vart riktigt som vi tänkt oss så kände vi oss väldigt nöjda när vi kom hem. Kanske beror det på att det var så himla härligt att kunna fara ut i skogen och spåra. Jag vill att det ska bli sommar NU...

Tanken var att vi skulle lägga golv när vi kom hem. Men efter att ha hämtat Per på akuten och kört honom hem till Överboda och sen åkt hem så hade klockan hunnit bli 18:00... Då var vi verkligen inte upplagda för golvläggande utan vi bestämde oss för att ha en slapparkväll istället. Och Java.... Hon har sovit som en gris sen vi kom hem... Jobbigt, sa hon... :o)